I min lilla, lilla värld...

Igår var ursäkterna slut igen, jag var tvungen att följa med Fredrik på spinning. Det är minst två månader sedan sist nu, och jag kunde inte skylla på skola, VFU eller sjukdom så det var bara att gräva fram spinningskorna och lomma med.

En timme är lång tid när man sitter och trampar på en cykel som vägrar röra sig. Och jag kände redan ibörjan att den här timmen bara kommer att gå ut på att överleva. Men, någonstans där mitt i den evighetslånga timmen när minutvisaren på klockan såg ut att ha gett upp och musiken mest bestod av maratonversioner av cotton eye Joe hände något:



Jag är inget större Euskefeurat-fan men nu satt jag där på cykeln med svetten pärlande i pannan och kunde inte göra annat än att lyssna på texten. Någonstans mitt i (ca 2,15 i det här klippet) kände jag att nu brister det och när jag tittade på Fredrik så höll han på trilla över styret av skratt. Fyra minuter stående backe har nog aldrig varit så lättrampad.

Det var kul men spinning är fortfarande skittråkigt. Eller som alla spinningälskande  hurtbullar säger, "det är skönt efteråt". "Så fan heller" säger jag, idag har jag ont i HELA kroppen (trots att jag bara trampat med benen, förklara det om du kan) och är så trött så vi nästan försov oss i morse och det är inte skönt någonstans.