I min lilla, lilla värld...

Elias i Spanien med en klassisk, nyinköpt  souvenirtröja.

Igår fyllde den yngsta familjemedlemmen i vår familj år. Nej, det är inte den odödliga guldfisken Dennis utan Oskars favvonalle Elias. Han kom till Oskar redan på BB med moster med familj när vi bosatt oss där på allvar. Då var han vit och så mjuk så fingrarna fastnade i honom om man var det minsta torr om händerna. Men mycket har hänt sedan dess, de första tre åren levde Elias ellt lugnt och behagligt liv i ett hörn av Oskars säng, han bara satt där och log förnöjt. Lite anade han då att hans trygga leende skulle göra att han helt plötsligt skulle börja hänga med på alla Oskars äventyr som en trygg vän. Sitt namn fick han i samma veva som som sitt favoritnalleskap förmodligen döpt efter en av Oskars dagiskompisar. Hur många gånger har vi inte hysteriskt letat efter denna smilande tygtingest för att Oskar inte kunnat sova utan hans sällskap och hur många gånger har jag inte fått Oskar på gott humör genom att vara Elias röst (han tycker fortfarande det är jättekul).

Nu är han alltså åtta år och hans hektiska tillvaro som Oskars följeslagare börjar väl avta så sakterliga men den vilda livsstilen har satt sina spår. Pälsen är inte längre vit och supermjuk utan lätt grånad och tufsig trots eller kanske på grund av otaliga nattliga åkturer i tvättmaskinen. Överarmarna har tappat sin fyllning till förmån för underarmarna och den lilla nallerumpan har fått lite gubbhäng. Men han är fortfarande en mycket viktig familjemedlem. Igår var alltså hans åttaårsdag och vi glömde bort att fira honom men han log lika gott vid frukostbordet i morse iallafall.




Elias på väg till Storforsen.



En gång berättade Oskar på fullaste allvar till morbror Björn:
- Bamse, han är världens starkaste björn men Elias han är välrdens svagaste björn. Även svaga björnar ger trygghet.