I min lilla, lilla värld...

Hörde ni dånet? Det var en stor sten som föll ifrån mina axlar. Stenen med etiketten "jobbig skoluppgift som aldrig vill bli klar". Jaa, jag väntade till sista minuten igen, eller åtminstone sista dagen. Så knäppt. Jag blir så arg på  mig själv varje gång jag gör det. Tidigare kunde man skämta om det och tycka att man är lite knasig som håller på så där och ska "leva på gränsen" hela tiden. Nu vet jag att det bara är jäkla korkat och det gör mig skrikarg varje gång. Som den här uppgiften, jag har haft två hela vardagar på mig att skriva två sidor text som jag har färdig i huvudet bara att få in i datorn sedan skulle ett oförtjänt långt sommarlov vara ett faktum men nej, det ska sölas och skjutas upp tills det bara finns några få timmar kvar att spela på. Några få surmulna, stressade och irriterade timmar, den här gången dessutom på en lördag. Så får man sitta där och våndan inför uppgiften har växt till Mount everest-storlek. Nu är den färdig och så länge inte läraren underkänner den kommer jag inte att ägna den en tanke mer.

Då var det dax för nästa uppgift, den som bullbakande supermorsa dagen före guldklimpens 8-årsdag en annan roll som passar mig som slackermorsa rätt dåligt.